En av de första gångerna han talade om mig, vad kan han ha varit, två-tre år kanske, kallade han mig Annamoster istället för moster Anna som kanske hade varit mer naturligt. Mitt annorlunda namn hängde i, tror till exempel att Coop i Mälarhöjden länge kallades Annamosters affär i min systers familj (varför vet vi inte, kanske för att jag på denna tid vurmade för Coop eftersom de var bättre på ekologiskt än andra). Hanna, Gabriels syster, har mig inlagd som Annamoster i sin telefon. Ett namn som jag burit med stolthet; stolt över mina underbara syskonbarn och stolt att mitt namn valts av just min gudson Gabriel.
För fem år och åtta månader sen dog vår fina Gabriel i hjärnhinneinflammation, en katastrof som kastade om allt i livet för mig och för oss alla. Sorgen, saknaden och smärtan är stor och kommer nog aldrig att gå över.
Kanske vill jag inte ens att smärtan ska minska, den får mig att känna mig levande och varje påminnelse om Gabbe gör mig ledsen/glad i hjärtat, om du förstår. Jag vill grotta in mig i saknaden och minnerna för när jag minns är han som närmast mig, känns mest levande. Jag vill inte glömma bort en enda sak! Tiden läker alla sår, brukar man säga, men jag har aldrig känt något behov av att läka...?
Gabbe var en väldigt speciell person, det tror jag alla som kände honom kände redan innan han dog. Han var intelligent, klurig, utåtriktad och känslig för andra människor. En sak jag minns särskilt väl är hur han älskade mat. Inte hela livet, men ganska tidigt syntes hans kärlek till mat. Något år, när han skulle fylla år (kanske 12-13) frågade jag vad han önskade sig för mat på födelsedagen och han svarade att: - Anna, kan inte du laga sån där dal, indisk linsgryta, som du gör så god? <3 <3 <3 Vilken lycka, jag hade bidragit till att skapa en matälskande liten kille. :-) Smälte ett mosterhjärta tror du???
Efter att han dog fick vi förstå vidden av hur han älskade mat :-) Kondoleanserna strömmade in, ofta med tillägget: åh Gabbe, han älskade verkligen min mat eller han åt alltid middag med oss (gärna vänner med föräldrar som fötts i andra länder: till exempel Kroatien eller Sri Lanka :-) Ylva, min syster, undrade hur det gick till - Han åt ju alltid middag hemma, innan han gick ut till kompisar. Undrar hur många dubbelmiddagar som gick ner i den magen :-) <3
Det var så mycket som Gabbe aldrig hann göra i sitt liv, så mycket som vi nu fantiserar om; hur skulle han vara, hur skulle han valt att leva sitt liv? Han skulle ha varit 22 år idag. En sak jag vet är att han hade bestämt att åka till Indien med sin goda vän L, när de blev tillräckligt stora, köpa en motorcykel och tillsammans luffa genom hela landet. Så jag tänker speciellt på min kära Gabriel när jag är här i Indien. Minns, gråter och njuter av mina tankar.
Annamoster är för alltid mitt namn och jag bär det med kärlek och stolthet <3
TACK Anna. Så fint... står nu på jobbet och gråter och minns och ler
SvaraRadera